Tinas tappra försök

Det här är inte mitt sista tappra försök. Men det blir mitt sista tappra försök på Magasin Vera. Men jag vill bara säga att jag kommer inte sluta försöka. Som 50 cent säger: Get rich or dy trying....nu handlar mina prioriteringar mer om rikedom i livsglädje, snarare än att fylla plånboken (även om jag försöker kapa åt mig fina delar av de norska oljepengarna nuförtiden).

Det är snart nytt år, året då jag fyller 30. För att det ska bli fantastiskt kommer jag försöka krama pingviner och jaga hobbitar i Nya Zeeland och gå på Vegasbröllop och åka Route 1 från LA till San Fran. Bland annat. 2010 är året jag verkligen insåg att jag har hela vänskapskretsen strösslad med guldkorn som förgyller min vardag och fullkomligen förvandlar allt till en fest. Tack för att ni finns!

Men det som jag är mest nöjd över just nu är att jag varit modig. Riktigt modig. I det relationsmässiga minerade landet har jag ju inte direkt satt fötterna på rätt ställe. Explosionerna har varit ett faktum och bitar av mig har fullkomligt sprinklats ut över landskapet. Längre trodde jag att 2010 skulle förbli året som jag tappade tron på att vettiga killar verkligen existerar och att jag alltid kommer dras med sviterna från ännu ett hjärtkross.

Men så dyker det upp sådant som är för fint för att vara sant. Oavsett vad det egentligen är kanske det bara ibland är dags att gå på känsla och försöka vara lite modig. Som att faktiskt säga "Alltså, jag måste bara få kyssa dig". Det hade kunnat vara ett rejält skott i foten, men när man faktiskt får, är det helt fantastiskt! 

Allt blir mycket bættre med ett leende! Førsøk se det ljusa i tillvaron! Don't worry, be happy! Frisk vågat, hælften vunnet! Livet ær kort, ta vara på det! Lev varje dag som om den vore din sista!

De positiva budskapens dagar ær hær. Eller ær hær, det har varit hær længe. Kylskåpsmagneter, Sjælvhjælpsbøcker, Tavlor och Gurus uppmanar oss att ljusa upp våra mørka sinnen och omfamna det fina, det ljuva, det goda...Fast de dær æppelkæcka visdomsorden och uppmaningarna  till trots, det  ær inget som jag ægnar større tankar åt i min vardag om jag ska vara helt ærlig (Och ærlighet varar ju længst, sægs det ju). Men okej då, ærligt talat, hur mycket visdom det æn bor i de hær vad-det-nu-ær-de-ær så får de mig mest att vilja kaskadkrækas. Høgtidligt! Oavbrutet! Ogenerat!  Førlåt! Det verkar inte bættre æn att jag ær en ond mænniska! Åtminstone krass och cynisk. Men gamla hundar kan læra sig sitta, fast i Det sociala umgængets helveteshåla, also known as Bodø i Nord-Norge behøver man något att sætta tilliten till. Før nær dagarna endast bjuder på ljus i kanske fyra timmar och man allt som oftast pratar med sig sjælv eller den dementa patienten man sitter vak før då krævs det krafter. Superkrafter.

Så jag vænder den andra kinden till och gør ett førsøk. Mother Mary come to me, speak your words of wisdom...fast jag væljer varken John Lennon, Gud eller vodka och Chaka Khan som Bridget, jag væljer istællet Roland i Torsk på Tallin: En får vare glad før det lille. Hær ær min lilla lista øver ljusglimtar i min norska tillvaro:

1) De fagras armé i vita rockar. I say Amen to that one, det ær på vippen att jag børjar iscensætta egna på ærenden før att råka hamna i deras vård. En ful hosta i behov av pencillin, kanske en ond mage som behøver klæmmas på...herregud, jag skulle kunna stræcka mig till ett sprucket øgonbryn før att få några stygn av Dr McSteamy.

2) Dvd-utbudet på biblioteket. Har gladeligen kastat mig øver alla samproduktioner mellan Colin Firth och Ben Barnes. Fann två. Resterande 28 fick bli Stolthet och førdom. En Bollywoodversion av føregående. Feel good-movies. Romantiska movies. Superhjæltemovies. Really bad movies. You name it!

3) Utfall och armhævningar. Jag kan inte førstå att jag skriver det hær. Men jag har ægnat diverse kvællar åt att gøra utfall och armhævningar. 10-kortet på simhallen kostade 1800 norska och det finns inget SATS, att promenera ær livsfarligt eftersom det ær glashalt på gatorna. Dærav mitt val av motion.

4) Men om føregående var i friskvårdens tecken går det hær under førfallets. Kreativa mackor har næmligen blivit lite av en hobby. Jordnøtssmør och sylt. Jørdnøtssmør och banan. Leverpastej och sillsallad. Philadelphia och soltorkad tomat och pesto. Spekeskinka och rødbetssallad. Getost och jordgubbar.

5) Grøna prickar. Ni vet fejsbook har en chat. Nær personer går online syns det med en grøn prick. Det har visat sig bli fønstret mot mitt insomnade sociala liv och tack gode gud sæger jag før det. Och faktum ær att det ofta varit någon søtnos som hørt av sig. Då behøver man inte ens vara glad før det lilla.

Jag hade inte førvænat mig att jag skulle hamna i något som kan liknas vid Greys anatomy, men det har jag. Åtminstone sett till lækartillgången. Dr McDreamy, McSteamy, McCutey och McSweety...det ær som om någon planterat sju sorters smølkakor rakt framfør ens næsa. Men dær ær tyværr likheterna med tv-serien slut. Inga møten i vakthavandes øvernattningsrum, linnesførråd eller rondrum. Nada, zip, ingenting! Det som ær tacksamt ær dock att det inte stændigt ær færjeolyckor, brænder, patienter med  jærnbalkar genom magen eller anhøriga med skjutvapen i næven. Hær har ni bevisen før att jag aldrig kommer bli lika effektiv som varken Meredith, Izzie eller Cristina.

Bevis 1) McDreamy tappades bort på akuten før att aldrig mer återfinnas.

Bevis 2) McSteamy blev bløt om føtterna, glømde liksom berætta att det skett en olycka på golvet innan han klampade dit...

Bevis 3) McSnyggo råkade jag tackla. Med huvet. I hans mage.

Bevis 4) Skulle hjælpa McCutey in i medicinrummet, gick in i førrådet.

Bevis 5) Førsøkte visa min lættsamma, leende sida mot  McSweety men ryggstødet på stolen var lite långt bak så istællet før tillbakalutad och relaxed høll jag på att sluta på rygg på golvet. På det osexiga viset såklart.

 Just  nu befinner jag mig norr om polcirkeln. Hallå! Kan ni førstå...I believe we're not in Kansas anymore liksom...Førsta dagen kom det nåt från himlen som liknade regn men innehøll små vassa kalla korn, sedan kom snøn som var torr!! och till sist slasket. Och det var jævligt illa eftersom drænering ær en bristvara och hela Bodø kommun førvandlades till en swimmingpool. Jag hade ju glømt både badklæder och det glada humøret hemma, dessutom læckte mina skor så jag gømde mig med femton avsnitt Helt hysteriskt istællet. Men det ær vackert i Bodø. Många frågade mig innan om det inte kommer bli svårt med språket. Begåvad med øvermod var jag helt sæker på att det skulle på kjempegrejt. Eller?

Språket ær ju onekligen viktigt før att kunna jobba och bli en del av samhællet. Eftersom norska och svenska ær så lika borde det inte innebæra några større problem att hasta sig øver grensen før att jobba som ett djur før att få en del av oljekronorna. Men jag har støtt på lite patrull. Det ær inte helt hundraprocentigt. Jag øverdoserar dagligen i Va? Eller Kva som de sæger. Varfør blir Kofør, Var blir Kvar...Hur blir Kvordan...ja ni førstår. Den førsta hændelsen i språkførbistringens namn var det faktum att jag skulle jobba på avdelningen Kar. Och jag tænkte ju "Haha! Kar som i Kardiolog, det vill sæga hjærta!!". Tjohooo, det kan jag. Det ær ju mitt område. Men nær det børjade drælla amputerade føtter och uppskurna underben åt høger och vænster blev jag lite tveksam. Aortaoperationer i all æra men de satt snarare i magen æn i brøstet. Jag har alltså hamnat på en kærlavdelning. Jævlar i berget, inte riktigt det jag kan men som pingvinerna i Madagaskar "Just smile and wave, boys!".

Mina kollegor ær ett gulligt gæng (alla utom en som hatar mig, men hon ser ut som det dær trollet i Goonies så hon ær ursæktad). Vi satt och pratade om en herre som ær så charmerande. Och jag ba: Åh, han ær så rar. Kollegorna: *stirrblick* Jag: ???? Sedan kom jag på, just det fan, rar. Som odd. Som konstig.

Mitt sista missøde hænde nær jag skulle greja med inne hos en patient och behøvde høja upp sængen før att slippe stå bøjd som en ostkrok. Glatt deklarerar jag: Venta lite, jag ska bara hissa upp dig. Patienten tittade lite underligt på mig och jag insåg mitt misstag snabbt och skrek snabbt, Høja upp, jag ska høja upp sængen!! Det dær hissandet ær inte något man ska ægna sig åt på sjukhus. Iallafall inte hos 83-åriga patienter utan det førsigår i så fall i klædførråd eller på jourrum på sin højd. Inte før att jag sett något av det...jag spar det till vakthavande kirurgen som var lite lætt søt.  

Den som bestämmer musiken sätter liksom tonen på festen. Och på Paces fredagsfest var det Anna Andersson som var chiefinna, jag var the side dish, så att säga. Jag försökte hänga över bardisken för att insupa hennes fantastiska kunskaper, men senare i höst ska jag minsann få en upplärning i apparaturen så jag få återkomma i ämnet. Men jag hann ändå få några nybörjartips.

- Groove is in the heart är en fantastisk låt som spelas allt för sällan. (Jag skulle vilja lägga till Born to be alive, Footloose och Hello Hey med Victoria Silvstedt till den listan...)

- Metal och middagsgäster är ingen bra kombo. Så om man vill undvika att det sätts revbensspjäll i halsen - spara Pantera till senare (om du kommer på tanken att spela dem)

- Spar de sexige betera till slutet. Klämmer du av dem för tidigt riskerar du ju bli utan folk att spela för. (tänk Solomon Burke - Cry to me...)

- För min egen del skulle Toto med Africa vara obligatorisk, eller Affricka med Totto som jag sa till den överspända electro-DJ:n på Lilla Hotellbaren i Stockholm som inte var särskilt road över att en bonnig värmländska lekte Ring så spelar vi.

- Down by the river  med Neil Young, Estranged med Guns n roses och Led Zeppelins Kashmir har något gemensamt (förutom att det är bra låtar): De är L Å N G A, och med andra ord perfekta för att få en paus och tillräckligt många minuter för att röka eller kissa. Fan, du hinner ju till och med en snabbis om det är din tepåse. 

- Alkoholen är tydligen din vän - annars kan det lätt bli drygt där i båset, en ovärderliga kunskap som kommer från DJ-Johan som är kunnig i ämnet.

- DJ:s får alltid hugg. Det är det ingen som har sagt, men jag är övertygad om att det är så.

Om jag ska utdela betyg till mig själv måste jag säga en sak: A for effort! Jag har ju försökt att embraca singelskapet ett tag nu och det börjar bli roligare. Liknar kanske när jag försökte lära mig att åka rullskridskor och började åkandet med att träna på att ramla, för att det inte skulle göra så ont senare...men det är en senare historia. Iaf, i mina empiriska och högst ovetenskapliga undersökningar av Samspel har jag dock kommit att upptäcka några mönster. Att det handlar om generaliserande halvsanningar är det inte någon tvekan om. Men man ska inte blunda för forskningen. 

Journalistbrillorna: Filmklipp, sekreterartjej med hästsvans och brillor. Hon reser sig upp, kastar av sig brillorna och lösgör sitt hår. Kastar med det och ser jävligt sugen ut. Har ni sett det klippet? Grabbsen i det här landet verkar ha gjort det i allafall, för jävlar i berget, aldrig förr har jag tvingats famla omkring blind som en mullvad och blivit dragen i håret. Så, lägg av med det där!

Det ratade. Hur många tjejer gillar egentligen att bli bjudna på en drink eller en öl? Och den där komplimangen någon säger brukar sällan bli så uppskattad. Har hört många tjejer hävdar att det är cheezy och fantasilöst. Må så vara, men gör det omvända och det slutar oftast bra. Frågan är om det handlar om överraskningsmomentet eller att killar inte är så...kräsna...skitsamma. Det är fint när någon blir glad. Så att ramla fram med en öl i näven eller säga något uppskattande (uppriktigt!)...det anses "gulligt".

Weird funkar. Om man läser the Game så handlar ju mycket om att genomgå en total personlighetsförändring för att lyckas med raggningen. Enligt Cosmopolitan handlar det om att se ut som en gudinna som precis stigit upp ur havet - fuktig och halvkåt. Låter jobbigt, men om man inte är född som någon slags Giselle-person borde det alltså vara kört. Nu kommer chocken, det funkar också att vara konstig, om man är konstig. Så länge man pratar med lite lätt Bohusdialekt, ler mycket och är superironisk H E L A tiden. Då går det att komma undan med det mesta som kan anses knasigt. Så om man tröttnat på att stå och snurra hårtestar och le förföriskt med läpparna som är avdomnade av den där förstorande lipglossen, ta en diskussion om Anchorman eller förklara varför Jimmy Kimmels I'm fucking Ben Affleck-video är så jävla rolig. Just det, weird kan översättas med att VARA SIG SJÄLV, en udda fågel i sammanhanget. Men vi kan väl inte alla vara smäckra svanar...

Så hur gick det då i sökandet efter tålamodet? Det kändes som något av ett Sisyfosarbete med tanke på att jag knappt kan öppna en plastpåse utan att få tuppjuck. Ibland alltså. Men med glömska och slarvighet som signum går det inte att bortse från att det finns ett faktiskt behov av att minska myrorna i brallan. Saker blir ju minst sagt aldrig som man tänkt sig. Så jag har jagat. Och som jag har gjort det. Ibland kanske inte helt klockrent. 

Uppvärmningen: Två steg framåt, två steg bakåt. Det här var kanske inte helt intelligent men man måste börja någonstans. Efter jag snubblat runt vardagsrummet åtta varv och slagit lilltån i en tvåkiloshantel var jag så förbannad att håret nästan ändrade färg av blotta förskräckelsen. En idiot hade kunnat räkna ut att det inte skulle bli särskilt succéartat. Men jag försökte iallafall. Betyg: Minus två - helt jävla värdelöst

Det ofrivilliga testet: Tidig morgon. Ska lägga ner ugnspannkaka och sylt i två olika fryspåsar. Påse ett: check. Påse två: No check. Jag betvivlar att det var en påse överhuvudtaget. Jag var dock lite tålmodig, försökte upprepade gånger att få till förvaring till min lilla syltklick. Gnidande, gnuggande, bitande, blåsande, klippande...slutligen hot om våld. Men ICKE. Tio minuter senare fick jag åka iväg utan sylt. Redigt förbannad och till på köpet försenad. Betyg: Ett. Nästan helt värdelöst.

Kollektivtrafikstestet: SJ/Stockholms lokaltrafik. Det sägs ju att det här med att åka kollektivt inte bara är en pest värre än klamydia i halsen, det ska vara rejält tidsödande och stört omöjligt att komma genom med den psykiska hälsan i behåll. Redan i Väse annonserade tågvärdinnan att förseningar annalkades. Jag basunerade ut detta på Facebook, det är väl inte för inte som en bekant deklarerat att SJ AB blir Bajs baklänges. Två minuter senare rullade vi dock och väl framme i Stockholm var vi där två minuter innan utsatt tid!?! Sedan har vi Stockholmstrafiken. Men kommer man från Värmland där stadsbussar går en gång i halvtimmen och trafiken till den ondskefulla hålan aka Sunne går fem gånger per dag blir man inte direkt upprörd när det är sju minuter till nästa vagn till Hässelby strand eller Fruängen. Så sorry. Den som vill tjäna tålamod genom kollektivtrafik får nog bege sig till andra sträckor. Jag höll mig lugn som en fjällko.

Betyg: Tre. Jag upplevde ju ändå att storstadshetsande människor var stressade när de kastade sig hals över huvud för att hinna tågbyten för att tjäna två minuter. Så att jag inte anammade beteende måste ju ge några points?

Klättertestet: Jag är ingen modig tjej direkt. Jag är precis som det där lejonet i Trollkarlen från Oz, en riktig fegis som oftast kommer med dåliga ursäker för att både svettas och ge sig i kast med roliga strapatser. För mig är det oftast bara ett tillfälle i raden där jag kommer fega ur. Höjdrädd är jag givetvis. Och i dålig form. Lägg till vrickad fot, två onda knän och en knäckebrödsaxel så kan ni förstå att jag var ytterst tveksam till att ta mig an klätterväggen. Redan efter två steg ifrågasatte jag mitt eget förstånd. Efter sex meter smärtade fötterna. Efter tio meter var underarmarna brädhårda. Jag råkade kika ner och insåg att jag var ganska högt upp och lilla Hamid som säkrade kanske max väger 55 kilo, om ens det. Jag såg en syn hur jag rasar ner och han far uppför väggen som en liten vante och så blir jag känd över hela klätter-Sverige som den där dunderklumpen som rasade ner från Ödesstigen. Hamid försökte elda på mig men någonstans inombords började det gå upp för mig att jag inte skulle våga. Paniken hade redan tagit ett grepp om min hals och det blev svårare att andas, pulsen sprang ikapp med paniken i 160 km/h. Mina lår och vader var stumma och tårarna bultade bakom ögonlocken. Ja, jag vet. Jag är en fjant. Så ropar han Tänk på Facebook. Och som på beställning lyckas jag ta mig vidare efter att hängt kvar för kung och fosterland när kroppen återfick de sista krafterna som skulle ta mig vidare. Slutligen ser jag kanten, måloet, slutet! "Titta dig omkring" - 14 meter upp, inte en uns modigare egentligen men jävlar i det. Jag, förlorarnas drottning, har klarat mig igenom något, och något jobbigt dessutom. Snabbt som ögat börjar jag fira ner mig. Mina ben är spagetti och min hjärna mos men adrenalinkicken bär mig tre timmar framåt. 

Betyg: Fem. Kicken är oslagbar och för några sekunder var jag faktiskt oövervinnerlig.

Tänk om det fungerade så. En vända på Konsum så kan man införskaffa allt från självförtroende till envishet. Den höjdrädda köper ett piller hit, den mörkrädda köper ett piller dit. Allt kan ju köpas, i stort sett. Rakt in överst på min önskelista hamnar tålamod. Inget som jag är begåvad med. Nu, omedelbums och gärna i går ska saker ske. Basta! Men så funkar det ju inte. Livet innehåller ju faktiskt sävliga moment och då går det inte att göra annat än att? Ja just det. VÄNTA. Jag trummar med fingrarna. Stampar med fötterna. Biter ihop, tuggar snabbare, ältar, tjatar.

Som Freddie Mercury sjunger: I want it all, I want it now. Så är det. 

Därför kommer jag denna vecka ägna mig åt jakten på det försvunna tålamod. Det finns inte en sten i denna stad som jag inte kommer vända på. As God is my wittness. Jag ska finna det.

PS: kom gärna med tips, kära vänner. Jag är i stort behov.

Min hjärna har ockuperat sig runt ämnet relationer. Det verkar vara omöjligt att inte hamna där för oss singeltons, av någon märklig anledning. Redigerings-Stina säger mycket kloka saker, däribland följande som jag tänker upprepa för er läsare: ”Varför kan man inte göra som man alltid gjort tidigare – supa sig full, hångla och sen är man ihop?”.

Nu kanske det skulle bli lite jobbigt men den stora poängen är väl att det faktiskt är jädrigt överdrivet och komplicerat HELA tiden. Det kanske alltid varit så här men jag har ju inte blivit varse förrän nu.

Det finns alltid någon komplicerande omständighet att förhålla sig till. Är det inte en jävla massa spel så är det åtminstone vel. Det verkar finnas en hel inofficiell bibel av do’s and don’ts i hitta-en-partnerträsket och med det i handväskan är det inte så konstigt att många inte ens kommer till skott. För tungt bagage liksom, vi blir paralyserade av alla paragrafer. Så jag ställer mig en fråga: Vad är det för fel på att ägna sig åt lite relationsmässig, empirisk forskning?

Startsträckan från att träffa någon man gillar till att verkligen våga utforska om det ens finns en sportslig chans verkar vara tröttsamt lång. Som den otåliga människa jag är känner jag att Fuck, det här duger inte. Kan vi inte bara bli mer benägna att testa om vi gillar varandra? Raka puckar. Hej, du. Du är schysst, jag gillar dig. Ja, men jag gillar dig med. Okej, vi kanske ska typ ses? Perfekt! Det behöver inte alltid vara med giftermål i slutscenen, det är ju faktiskt trevligt att få små förgyllande inslag i en annars gråtrist vardag. Jag tror att det är någon slags lättsam approach som jag är ute efter.

Jag fyller 30 nästa år. Jag ser mig inte som gammal, däremot är jag alldeles för gammal för att slösa bort min tid på saker som inte leder någonstans eller att inte ens utforska det som faktiskt ligger vid mina fötter. Vägen behöver verkligen inte vara utstakad i förväg men det hjälper ju att man åtminstone börjar backa ut från uppfarten och försöker ta sig några ynka meter. Så jävlar i berget, ge mig höstmörker och härliga (män)niskor att utforska.  

"Jag tänkte inte riktigt på det" - en mening som jag allt för ofta måste säga. För det där med eftertänksamhet är inte min starka sida. Ibland kan det kanske uppfattas som lite förvirrat och charmigt men jag lovar, det är så långt från charmigt som det går att komma när det oftast resulterar i smärre katastrofer. Egentligen är jag ju inte trög, ganska normalintelligent och en relativt välfungerande samhällsmedborgare. Men let's face it, jag har väl lite otur när jag tänker...kanske lite för ofta...

Tinas topp fem härdsmältor: 

1) Klippmaskinen. Exet skulle friseras inför 50-årskalas. Solen sken, bra musik ackompanjerade tilltaget och jag var på utomordentligt humör. Jag kände mig som Robinson-Mirre och Jean Pierre Barda på en och samma gång. Men jag råkade väl kanske vända på maskinen, från det där förinställda "tredje hacket" till "rakat". Olyckligtvis befann jag mig i luggen så han fick som en slags landningsbana mitt i pannan. Han fick en keps som plåster på såren men ALLA på kalaset undrade ju givetvis vad som hänt...

2) Vedträt. När jag var liten hade mina föräldrar en gård. Där höggs det ved. Det kapades ved. Det bars ved. Det staplades...ja, ni fattar. Jag och Lillstrumpa hade åkt dit för att assistera. Pust och stön, tills jag kom på att det går att kasta vedträn från hög till skottkärra. Synd dock att syrran stod i vägen. Och att det här inträffade typ en vecka innan skolfotograferingen och jag råkade träffa henne rakt i fejjan....

3) Spaden. Jag och en gammal kompis, tror hon kallades Kakan skulle leka på ett byggområde. Av någon outgrundlig anledning skulle vi gräva. Jag grävde. Som fan, ja, jävlar vad jag grävde. Men missade på något vis att Kakan smugit upp bakom mig och när jag slängde skyffeln och jorden bakom axeln var ju hon i vägen. Med huvudet. Hon började grina och jag gömde mig hos hyperallergiska Cissi som bodde granne med bygget. Jag lekte aldrig mer med Kakan. 

4) Insulinpennan. Jag och min kollega Kärstin skulle lämna tillbaka lite mediciner. Men eftersom vi är smått lata kom vi på att det är bättre att andra får gå än att vi ska göra det. Och hur gör man det? Ringer en transportör? Nej! Jag vet, vi skickar medicinen i internposten. Som ju tar en dag men det gör väl inget? Synd bara att insulin ska förvaras i kylskåp och kanske inte bör guppa omkring i posten. Det tyckte i alla fall mottagare som blev skitarg. Vi som trodde vi var kreativa...

5) Matlådan. Morgontrötta ska inte utföra avancerade göromål innan klockan 10.00. Bilkörning, matlagning...ja, det är sådant som bör undvikas. Men givetvis fick jag lära mig detta the hard way. Jag skulle ju bara koka makaroner. Det gick bra. Men det luktade lite skumt. Jag sprang omkring och satte på mig ansiktet, mycket viktigt för att folk inte ska bli rädda för en. Rörde om i pastan, det luktade fortfarande skumt. Och det rök väl lite väl mycket...hade lyckats skruva på två plattor. På ena plattan stod ju passande nog makarongrytan.  Men på den andra stod två matlådor. Med betoning på stod eftersom de båda börjat smälta till oigenkännlighet. Hade dock tur att grannarna inte ringde brandkåren. Då hade jag dött av skam.