Film: Nya Twilight-filmen är en orgie i tonårshormoner

Eclipse
Regi: David Slade
Betyg: 3

När jag var ung fanns det en kille som hette Leonardo DiCaprio och han blev en våt tonårsdröm efter en film med namn efter ett sjunkande skepp. Han gör numera allmänt accepterade filmer som The Departed, Revolutionary Road och bioaktuella Inception.

Nu för tiden finns det en kille som heter Edward Cullen och är vampyr i Twilight-filmerna. Han verkar framkalla samma lustar hos ungdomarna idag som Leo gjorde med mig för 13 år sedan. Men jag tycker lite synd om Robert Pattinson. Han kommer antagligen aldrig någonsin kunna bli av med vampyrstämpeln i sin framtida karriär – hur mycket vitlök han än använder.

Eclipse är den tredje filmen ut i Twilight-serien som baseras på Stephenie Meyers böcker. Det är väl värt att nämna att för er som inte sett de två första filmerna – ni inte har så mycket att hämta här. Även för oss som inte sett tvåan (New moon) på ett tag kan ha svårt att hänga med.

Det som händer är att en vampyrarmé är på väg att hota Edward och Bellas kärlek. Höjdarna Volturi är med på ett hörn och det är kul att se att Dakota Fanning vuxit upp ur barnstjärneträsket. Man får lite mer kött på benen då vampyrerna Jasper och Rosalies bakgrund och legenden om varulvarna nystas upp. Jacob visar upp sin torso och krystar fraser som ”Du skulle inte behöva förändra dig för min skull” och så stråkmusik på det. Men vem är jag att döma? Titanic hade ju en hel orkester.

Twilight-filmerna har ju nått overklig kulstatus och är en orgie i tonårslidelse. Det är kyskt och oskuldsfullt i all oändlighet. Men ni som läst böckerna vet ju att trasiga sängstommar väntar.

Personligen tycker jag inte att Twilight-fenomenet har samma edge som tv-serien True Blood. Där kan vi snacka vampyr-hardcore. Eclipse är mer actionbetonad än de första två, men för att vara en vampyrfilm syns förvånansvärt lite blod. Filmen är trots det snyggare filmad och har bättre soundtrack än de tidigare filmerna. Men till slut vill man bara ruska om Bella som hela tiden har mungiporna neråt och kisar sorgset med sina bruna linser. Du har ju för bövelen träffat ditt livs kärlek! Brukar man inte vara sprudlande hög på livet då?

Kidsen i biosalongen skrattar vid alla möjliga konstiga tillfällen och någon klagar på att en bisats i boken inte finns med. Jag känner mig då som en 25-årig tant. När jag var 13 år så räckte det med en masodontfilm för att tapetsera väggarna hemma med Leo-planscher. Nu har Twilight-fansen totalt fyra eller fem filmer att se fram emot (beroende på hur mycket pengar Hollywood bestämmer sig för att vilja tjäna). Jag får då bita mig i tungan och inse – Det var inte bättre förr. Dagens ungdom är lyckligt lottade.

Vera Sjöblom