Sökresultat

Tänkvärt

Krönika: Jag blev sjukskriven

I december 2008 blev jag inlagd på sjukhus. Jag minns att jag satt på akutens väntrum med ett vitt kuvert i handen. Där stod det att jag hade 33 mmol/l i blodsocker. Jag hade fått diabetes. Jag minns att jag tänkte en enda klar tanke: ”Från och med nu blir livet aldrig sig mer likt.”

Fem dagar senare satt jag i i sjukhusets cafeteria och läste ömsom Mary Shellys Frankenstein, ömsom Goethes Den unge Werthers lidanden. Jag pluggade till en litteraturtenta, samtidigt som jag gick på dagvård för att lära mig allt om diabetes typ 1; insulinenheter, rutiner, riskjukdomar. Det snurrade i huvudet, men jag skulle klara det. Jag sökte febrilt efter något att gripa tag i. Jag läste: Så obeständiga våra känslor är, och så underlig den kärlek vi hyser till livet som klamrar sig fast till och med när eländet är stort!”. Skrev ned det i min anteckningsbok, klamrade mig fast.

Och klamrade gjorde jag. Jag gick min litteraturkurs, flyttade från Stockholm till Göteborg i samma veva, skrev uppsats, pendlade till Stockholm, opponerade, fick högsta betyg, började jobba heltid, hade semester, reste, började plugga heltid samtidigt som jag fortsatte jobba, halvtid. Ignorerade alla kroppens tecken på att något inte stod rätt till, även den gången  när jag föll ihop på badrumsgolvet.

I slutet av augusti fick jag tid hos en psykolog på en diabetesavdelning. Mest för att det kanske kunde vara bra att ha någon att ventilera med när det kom till det nya livet, den nya kroppen, det nya sinnet.

Jag minns att det var en solig, varm dag, jag jobbade på förmiddagen, gjorde mitt bästa för att vara bäst, för att överhuvudtaget visa att jag minsann hade kontroll på livet, även om det då och då kom tankar som: orkar jag verkligen det här? Men samtidigt, jag skulle visa dem, speciellt en kollega som ständigt pikade mig för att jag fått jobb när jag saknade utbildning, henne skulle jag visa.

Jag cyklade till sjukhuset. Solen sken i ansiktet. Jag bar blåjeans och en vit blus. Jag var samlad och tänkte: psykologen får avgöra hur det är ställt med mig. För jag kan inte göra det själv.

Jag minns knappt någonting från cykelturen tillbaka, minns bara att kroppen inte fungerade. Psykologen hade öppnat en dörr till något som jag kämpat för att stänga in sen den där dagen i början av december 2008, och säkert ännu tidigare. Som jag med hjälp av min duktighet pressat in i kroppen och huvudet och sedan lagt locket på. Jag arbetade färdigt dagen, men jorden snurrade.

Jag kom aldrig mer tillbaka till jobbet. Jag kom ingenstans på ett år.

I läkarintyget stod det utmattningsdepression, försenad krisreaktion.

Jag har velat skriva om vad som hände sen. Jag vill skriva för att skapa en förståelse inför depression som en sjukdom och inte en lathet eller något man bara kan tänka bort genom att tänka positivt och ”ta sig i kragen.” Men jag kan inte skriva. Inte än, det är för nära. Jag återhämtar mig fortfarande, även om jag idag pluggar heltid och anses frisk.

Jag har blickat bakåt mycket, ångrat att jag inte vilade mer i början, att jag inte lät diabetesbeskedet sjunka in, att jag inte visade mer känslor. Men samtidigt har alla olika sätt att reagera på chock och sorg, och  mitt var att ta tag i det praktiska, mitt sätt var inte att sätta mina känslor i främsta rummet. Det kom sen. Och när det kom var det enda jag kunde göra att låta en läkare skjukskriva mig.

Det var också det bästa jag kunde göra. Jag fick terapi, tid och stöd. Jag var på en mörk plats och jag var där ensam, men jag visste att andra hade koll på mig, att de fanns där, utanför, nära.

På sjukhuset, i december 2008, skrev jag ”Livet fortsätter” i min dagbok. 

Först nu är jag säker på att det verkligen gör det.

Sofia Åberg
sofia.aberg@magasinvera.se

Kommentarer

Sofia den 13 november 2010
Malin: vad bra att texten säger något. Och tack.
Malin den 12 november 2010
Nyttigt att läsa. Skönt att höra att du tar dig framåt.
Sofia den 12 november 2010
Haha, det ska du va!
Marie den 12 november 2010
Nu blev jag lite stolt över mig själv. OUNTZ! Höhö. Puss!
Sofia den 12 november 2010
Kram! Tack bästaste Marie. Och tack för allt stöd, och fina bokpaket. Guld värt.
Marie OUNTZ! den 12 november 2010
Mycket berörd och stolt vän. Kramar!